Lindsey Vonns karriär från juniorskidåkning i Minnesota till att bli den bästa skidåkaren i världen
“Om du jobbar hårt kommer det att löna sig i slutet,” säger Lindsey Vonn. Livsfilosofin kombinerat med de grundläggande reglerna är något som atleten Lindsey Vonn har följt metaforiskt och bildligt i hela sitt liv. ”När du faller är det bara att resa sig upp igen.” Under tiden har hon ändrat sin filosofi med en liten notering: Om du faller, res dig upp starkare, hungrigare och mer ambitiös. ”Motgångar hjälper dig att koncentrera,” säger hon. ”När du nås av framgång, tappar du fokus på dina mål.”
Prodigy på skidor
Vonn som föddes 1984 hade sin första skidupplevelse i Minnesota när hon föll och reste sig upp helt själv. Med farfar och far som båda var tävlingsinriktade skidåkare började lilla Lindsey att snida de lokala backarna redan vid tre års ålder. ”Jag började tävla när jag var sju och vid nio års ålder deltog jag i internationella event,” säger Lindsey. Hennes talang som ung visade sig vara så stor att även hennes familj övervägde att flytta för att förbättra hennes träningsmöjligheter. Tillslut flyttade hela familjen till Vail.
Den unga tjejen utvecklades snabbt. Vid 14 års ålder var hon den enda kvinnliga åkaren som någonsin vunnit Italiens Trofeo Topolino – döpt till ”Junior – Junior Worlds” – och hennes namn skrevs in i mästarnas guldbok tillsammans med tjejer som hade vuxit upp med att vinna Världscupens totala titel.
Den 15 åriga Lindsey intog i början av sin karriär podiet vid flertalet NorAm event. Hennes första Ski Federation (FIS) vinst kom 2001. Samma år vann hon även i Super Series samt tog en bronsmedalj i Combine vid de nationella mästerskapen i USA. Samma säsong tävlade hon i sin första Slalom World Cup. Det var i Super G i Val d’lsere som hon genom sin 26: plats fick sina första världscuppoäng.
När Lindsey togs ut till landslaget 2002 var hon fortfarande under radarn men i och med hennes sjätteplacering i Combine fick alla upp ögonen för henne. Hon lade all sin energi på att bygga upp farten och en jämn prestation. Ansträngningen gav resultat och förde med sig två nationella mästerskap plus ett flertal medaljer vid Världsmästerskapen för juniorer samt i världscupen.
Hennes utveckling fortsatte och 2003 vann hon silver i världscupen för juniorer samt ett silver och ett brons i de nationella mästerskapen i USA. Hon fortsatte att utvecklas 2003/04 och vann två guldmedaljer i de amerikanska mästerskapen, två medaljer i Junior Worlds och sin första podieplats i Världscupen i Cortina d’Ampezzo.
Säsongen som följde var ännu mer intressant då Lindsey tog sin första seger i en världscuptävling och deltog i sitt första världsmästerskap. Hon loggade 13 topp-fem placeringar i världscupen och världsmästerskapet, hon stod på podiet sex gånger och avslutade säsongen med totalt en ranking på sjätte plats.
Att bygga upp farten
Lindseys styrka byggdes under säsongen 2005/06. I december slängde hon sig ut genom portarna och vann i Downhill eventet vid Lake Louise, Kanada och Val d’lsere, Frankrike. Det traditionella tävlingspriset för tävlingen i Frankrike är en ko som hon gladelige tog emot. Kon har fått det passande namnet Olympe och Lindsey har djuret på en bondgård nära landslagets träningsläger i Österrike.
”Senast jag åkte till OS var jag i princip där för upplevelsen och det var verkligen kul,” kommer Lindsey ihåg. 2006 var en annan historia. När hon åkte till Torino var hon en av de med mest förhoppningar på sig. Tyvärr var det inte hennes tur då. Under en träning kraschade Kidlow och fick föras till sjukhus. Hon var chockad men lättad. Lindsey hade inte kommit så här långt för att inte tävla. Trots den hårde kraschen slutade hon på åttonde plats i Downhill, sjunde plats i Super G och 14:e i slalom.
Och där fanns den igen, attityden, att aldrig låta motgångar sänka dig. ”Det hände av en orsak,” sa hon. ”Det var en förlorad chans men i och med det fick jag den energi och motivation jag behövde.”
Och det behövde hon: I oktober 2006 kraschade Lindsey i Österrike. ”Jag hade några blåmärken, det har inte blivit helt återställt ännu men det har inte hindrat mig från att fortsätta åka skidor”, kommenterade hon. Tydligen inte eftersom ett antal åtråvärda segrar följde efter detta, varav de två mest betydelsefulla firades i Åre. Säsongen slutade dock med skador från ett nytt fall.
På världstoppen 2007/08
“Motgångar motiverar mig”, försäkrade sig Lindsey om än en gång. Imponerande visade hon detta genom att dominera under säsongen 2007/08. Driven av Red Bull Athletes’ Special Projects vann Lindsey Super Combination i St: Anton och de fem Downhill tävlingarna. Tävlingen i Lake Louise, samt den höga nivån på mod i St. Anton och klassikern i Cortina, Sestriere och Crans Montana, raden av vinster uppfyllde hennes barndomsdröm: Vinsten i den totala världscupen.
Det finns även ett liv utan skidor
Idag är Lindsey en förebild för många amerikanska tjejer, så som OS-medaljören Picabo Street en gång var för henne. ”Det finns så många ungdomar som skriver brev till mig. Jag är deras hjälte. Det är helt otroligt att se.” Men hon är en ännu större stjärna i de europeiska skidnationerna där skidåkning är en passion bland hela befolkningen. ”Det är ganska häftigt, speciellt i Österrike. Alla känner igen mig, ber om autografer och frågar om kon, men inte på ett förföljande sätt. Många är bara stora fans av skidåkning,” säger Lindsey småskrattande. Intresset och stödet från hennes fans väger upp ensamheten under de långa tävlingssäsongerna och resorna. ”Jag har aldrig tid att träffa mina vänner vilket är jätte tråkigt”, säger hon och skämtar, ”lyckligtvis har jag Olympe, min ko”.
Att gilla Lindsey är väldigt lätt för de flesta som träffar henne – det är även därför hon är så populär bland sina konkurrenter vilket få andra är inom skidåkning. Några av hennes motståndare, exempelvis tyskan Maria Riesch har blivit god vän med Lindsey.
Lindsey gillar att spela tennis och cykla, hon läser böcker och lyssnar på rapp, (”Kanye Wests ’Stronger’ motiverar mig under träning). Hon älskar Myspace och ”Law & Order”, sushi och ”Kaiserschmarrn”. Däremot har Lindsey ett personlighetsdrag som andra toppatleter inte har, hon kan inte skratta åt sig själv. ”Bode Miller är ansvarig för mitt smeknamn,” avslöjar hon i en intervju. ”Tillsammans med pojkvännen Thomas som han då kallades åkte vi tillsammans med Miller till Innsbruck för att bowla, han stavade mitt namn fel: ’Kildon’. Från det uppstod Don Don, The Don och en rad andra versioner.
Den 29:de september gifte sig Lindsey med pojkvännen Thomas Vonn i Park City. ”Thomas och jag är ett perfekt team”, säger Lindsey, ”och skidåkning är faktiskt det som vi mest sällan bråkar om. Han förstår stressen och de uppoffringar som krävs och han är den som ger mig motivation de dagar då jag känner mig nere”. Med Thomas vid sin sida och med den stora kristallkulan i sin väska är Lindsey lyckligare än någonsin. ”Om du jobbar hårt kommer det att löna sig i slutet”, säger hon.
Kommentarer
Kommentera